Blogginlägg D: Elements of Journalism - Om vikten av samspel mellan press och publik

Jag skriver detta sista blogginlägg i Rio de Janiero. Innan avfärd köpte jag Lonley Planets guide, såklart. Väl på plats informerar jag mig dock från en myriad av andra källor, inte minst bloggar. Hade jag kanske klarat mig utan min guidebok? Visst hade jag det, men jag hade nog känt mig betydligt sämre informerad. För vad gör jag när jag hittat något spännande bloggtips om vad som bör utforskas i Rio? Jag dubbelkollar i guideboken. Jag litar på guideboken. Kanske gör jag fel, men mitt misstag lär i alla fall inte leda mig till någon mörk bakgård eller folktom gränd.

            Journalistikens roll och värde i en tid då vem som helst kan publicera och bli läst på nätet är ett huvudtema i Bill Kovachs och Tom Rosenstiels The Elements of Journalism. Vad skiljer journalistiken från annan publicering? Vad berättigar dess existens? Jag kollar det jag läst på bloggar i min guidebok därför att jag utgår från att Lonley Planet kollat vad de skriver. Jag litar på att de bekräftat och uppdaterat sin information. Jag litar på att de som står i guideboken är sant. Det gör jag inte på en blogg vars författare är okänd för mig.

Kovach och Rosenstiel har efter grundlig forskning listat journalistikens tio element. Dessa, menar författarna, har sedan länge varit journalistikens grundpelare. Tekniken må skifta, men journalistikens grundvalar måste stå fast. Annars faller journalistiken. Och om journalistiken faller så står demokratin på tur. ”The two rise and fall together” skriver Kovach och Rosenstiel angående relationen mellan journalistik och demokrati på bokens sista sida.

            Journalistikens första skyldighet är till sanningen, lyder det första elementet. Det tredje säger att journalistikens essens är en diciplin av verifiering. För att journalistiken ska kunna berättiga sin existens i en värld av sociala medier och så kallad we-media, ett medielandskap där ingen stängs ute, så måste dessa principer vårdas varsamt, menar Kovach och Rosentiel. Journalistikens roll blir att guida dess mottagare genom ett ständigt skiftande landskap av information. Läsare och tittare måste kunna lita på att journalisterna gör allt i sin makt för att plocka ut det som är intressant, viktigt, och sant.

            Vad som är sant är såklart inte självklart, men för att undvika en djupare utläggning även i detta inlägg (se blogginlägg C nedan) kan vi slå fast att det finns hårda och mjuka sanningar. Vi kan ta reda på om en politiker mottagit mutor eller inte. Svaret blir en hård sanning. Frågan om varför han i så fall mottagit mutorna öppnar för mjuka sanningar.

Journalistikens mottagare måste kunna lita på att journalister plockar fram den hårda sanningarna. I vår tid innebär detta inte enbart att journalister följer ”verkliga” händelseförlopp lokalt, nationellt och globalt, men även att de följer med i webbverkligheten och reder ut bland det som publiceras där. Kovach och Rosentiel betonar att journalister bör se internetforum som en möjlighet, om inte en nödvändighet, och inte som ett hot (se exempelvis sida 223-224). Martin Jönsson uttrycker samma hållning i artikeln Om journalistiken ska förnyas måste publiken få vara med som finns med på vår jouralistikblogg:

(http://www.journalistikht11halvfart.blogspot.com/).

            Även mjuka sanningar bör behandlas av journalister, enligt Kovach och Rosentiel. Jakten på den enda sanna sanningen får inte stänga ute de mjuka sanningarna, som kan ha ett djupare värde än de hårda. När mjuka sanningar behandlas i media är det fundamentalt att journalisterna är tydliga med att vad som publicerats inte är hårda fakta. Att det kan finnas fler perspektiv. Lika viktigt är att man förklarar varför den ståndpunkt man valt är den mest trovärdiga, och hur man komit fram till detta. Kovach och Rosentiel behandlar ämnet i kapitlet Journalism of verification och särskilt under rubriken Transparency (s.92 ff.) Bara när journalistiken är öppen med sina metoder kan publiken lita på vad som publiceras. Och om mottagarna ändå skulle tveka kan de själva kolla de källor och tillvägagångsätt som journalisten använt.

            ”The search for truth becomes a conversation” (s.44) skriver Kovach och Rosentiel i kapitlet om sanning. De syftar på vad som sker när publiken får vara med i journalistiken. En trolig, mjuk sanning publiceras efter att en journalist gjort en gedigen research. Publiken tar del av informationen, och de som tycker sig veta mer eller annorlunda hör av sig till tidningen eller kanalen. Därigenom från journalisten nya perspektiv och kan förhoppningsvis skala bort ännu några lager av oväsentligheter kring sanningskärnan. Längre fram i boken går att läsa ”...if journalism is a conversation...” (s. 110). Här tar Kovach och Rosentiel argumentet ett steg längre och menar att journalistik i sig kan ses som en konversation. Detta tror jag är en vital utgångspunkt för journalistikens överlevnad. Det är när journalisterna inte släpper in sin publik utan sätter sig över den som publiken vänder journalistiken ryggen.

            Kovach och Rosentiel behandlar journalistsk ödmjukhet inför den egna förmågan under rubriken Humility (s. 101) och Martin Jönsson skriver i ovan nämnda artikel att journalister bör inta en mer ödmjuk hållning inför den parallella medievärlden i form av sociala medier och bloggar. Kovach och Rosentiel menar att den vanligt förekommande frågan om en person är journalist eller inte borde bytas ut mot frågan om personen i fråga sysslar med journalistik (s. 120). Det är inte avgörande om man har ett presskort eller inte. Det som är avgörande är huruvida man är trogen de journalistiska elementen. Om man håller sig till sanningen. Om man ständigt jobbar för att nå den och om man är tydlig med hur man gått till väga. Om man är lojal mot medborgarna i första hand. Om man är oberoende av de man granskar. Om man är en oavhängig granskare av makten. Om man tillhandahåller plattformar för allmän kritik och kompromiss. Om man strävar efter att göra det viktiga intressant och relevant. Om man presenterar nyheterna på ett fullständigt men proportionerligt vis. Om man använder sitt samvete. Då kan man kalla sig journalist.

            Jag är beredd att hålla med. Om man gått journalisthögskola, fått sitt presskort och jobbar på en tidningsredaktion är mindre relevant om man fuskar ihop sina artiklar. Om man är en ”outbildad” frilansare som gör ett grundligt journalistjobb bör man kunna kalla sig journalist, även om man inte har något kort, och även om man ”bara” bloggar.

En ödmjuk och flexibel inställning, om än trogen journalistikens grundpelare, är avgörande för att de såkallade gammalmedierna ska ska överleva. De som vill utöva journalistik och kalla sig journalister måste i första hand respektera journalistikens grundvalar. Inte falla för ekonomiska intressen eller leta enkla utvägar. Samtidigt måste man sträva efter att se fördelarna i informationsutvecklingen och lära sig använda och bemöta sociala medier och bloggar med hänsyn till deras annorlunda natur.

            Kovach och Rosentiel avslutar med ett kapitel om mediemottagarens ansvar. Journalistiken måste tillhandahålla den korrekta information som medborgarna behöver för att kunna styra sig själva. Samtidigt är medborgarna själva ansvariga för att ta del av denna information och bemöta den om den verkar felaktig eller otillräcklig. Detta samspel är fundamentalt enligt min uppfattning. Interaktionen bör dessutom underlättas av att medierna får fler kanaler att arbeta ifrån. Bara genom ett sådant samspel mellan journalister och deras publik kan journalistik förbli konversation, och överleva.  

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion? - Om uttrycksfrihet och läsaransvar.

Åsne Seierstad är en norsk frilansjournalist och författare. Hon har rapporterat från flertalet krigszoner och gett ut fyra böcker. Den senaste är Ängeln i Groznyj: Berättelser från Tjetjeninen, som gavs ut år 2007. Boken tar sitt avstamp i Åsne Seierstads första journalistjobb, som hon gjorde i Ryssland på 90-talet, just när republiken Tjetjenien förklarat sig självständig. Utrikesredaktören för norska Arbeiderbladet tog emot Åsne Seierstads första trevande artiklar med stort tålamod. Hon skriver att han ”ansåg (...) att det var lättare för någon som kan ryska att lära sig journalistik är för en journalist att lära sig ryska.” (Ängeln i Groznyj s.22). Åsne Seierstad hade studerat ryska, spanska och filosofihistoria vid universitetet i Oslo. Hon fascienerades av den ryska kulturen, särskilt litteraturen och i synnerhet poesin.

Efter tre år av mer eller mindre förbjudna resor mellan Tjetjenien och Ryssland hade Åsne Seierstad skaffat sig erfarenhet av krigsrapportering. Hon gav sig vidare och rapporterade från det forna Jugoslavien, Afganistan och Iran, och skrev en bok för varje plats. I Tjetjenien passerade tre år av högst instabil mellankrigstid innan Ryssland invaderade på nytt i slutet av 90-talet. Åsne Seierstad följde utvecklningen på avstånd, tills hon år 2006 beslöt sig för att återigen olagligt ta sig in i republiken.

Ett år senare kom alltså hennes senaste bok ut, och den bygger på hennes samlade erfarenheter och iaktagelser i Tjetjenien och Ryssland. Ängeln i Groznyj är mer en skildring av människoöden än av krigshistoria. Bokens svenska titel syftar på en kvinna som Åsne Seierstad lärde känna när hon kom tillbaka till Tjetjenien efter tio år. Denna jordiska ängel tar hand om övergivna barn i sitt eget hem. Åsne Seierstad fick flytta in hos jättefamiljen, och hon berättar deras historier med en närhet som bara just närhet kan åstadkomma.

I bokens första scen betraktar en pojke kallblodigt en hund han just dödat. Varje blodsdroppe beskrivs i detalj och inte ett sinne lämnas oberört. Känslan av äckel är överväldigande och texten griper tag. Pojkens historia sammanfattas genom ett antal lika obehagliga scener, och situationen i Tjetjenien introduceras. I nästa kapitel berättar Åsne Seierstad detaljerat om den första ryska invasionen av Tjetjenien efter självständighetsförklaringen genom att återge hur hon själv upplevde vad hon såg i media under sin allra första tid i Ryssland.

Boken fortsätter i samma stil. Enstaka scener och längre historier om människor och händelser gestaltas med en intensitet som inte sällan får mig att rysa. Åse Seierstad skriver dels om vad hon sett med egna ögon, men minst lika ofta om vad hon hört berättas av de otaliga människor hon lyckats intervjua – barn som förlorat sina föräldrar, mödrar som förlorat sina barn, kvinnor som förlorat sina män, tjetjenska motståndsmän, ryska militärer och till och med Putins personligt utlvalde tjetjenske marionettpresident. I dessa närgående skildringar blandas detaljer om dukmönster och sjalettfärger med år- och dödstal. Politiska passager och mörklagda beslut vävs in mellan hisnande bilfärder i förbjudan områden och hemtrevliga måltider. Trevligt på riktigt blir det förvisso aldrig. Detta är en skildring av en mörk verklighet präglad av förlust, svek och korruption. Bokens norska originaltitel De krenkede (De kränkta) talar för sig.

I boken Lasermannen, som jag läst delar av, avslutar journalisten och författaren Gellert Tamas med en noggrann redogörelse för metodiken bakom boken. Han använder också en utförlig notapparat. Ängeln i Groznyj har inget av detta. I en scen återger Åsne Seierstad en dialog mellan henne och en tjetjensk korrupt polischef under det ryska marionettstyret efter andra kriget:

– Här är demokrati och frihet och alla kan säga vad de vill, sade de ju från scenen nyss. (Säger Åsne Seierstad till polischefen som undrar varför hon inte har vakt under firandet av Rysslands grundlagsdag i Groznyj.)

– Jodå, säger chefen. Vi måste bara se till att folk inte säger felaktiga saker till dig. Saker som inte är sanna. Vi måste se till att folk säger sanningen, säger han.

– Och det finns bara en sanning?

– Ja, naturligtvis, svarar han. Sanningen kan väl inte vara två saker? (Ängeln i Groznyj, s.223)

Just sanningsbegreppet är centralt i diskussionen kring journalistisk i romanform. På vår journalistikblogg ställs bland annat frågan om vi kan ”låta fantasin ta över delar och ’förvanska’, ’förändra’, ’frisera’ eller ’späda på’ sanningen?” Även den fundamentala frågan om vad sanning egentligen är lyfts fram. Vi kan dra det ännu längre och fråga oss om sanningen verkligen existerar, eller som i dialogen ovan – finns det en sanning? Vad gäller enklare ja- eller nej-frågor måste vi utgå från att en sanning finns. Jag befinner mig i Italien och inte i Sverige. Jag läser journalistik och inte juridik. Vad gäller mer komplexa frågor, låt säga angående etik, skuld eller livsåskådning, är det dock inte lika enkelt att finna en sanning. Sällan blir detta lika tydligt som vid konflikter. Vad som är sant för ena sidan är falskt för den andra, och viceversa.

Dessa frågor har en direkt koppling till diskussionen kring objektivitet vs. subjektivitet. Existerar en objektiv sanning? Journalisten och författaren Jan Gradvall skriver i artikeln New journalism blir aldrig gammal att ”Ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat objektiv. Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig. Allt skildras ur någons ögon. Till och med innehållet i kvällens ’Aktuellt’-sändning kommer att vara subjektivt. Någon har alltid gjort ett urval om vad som är viktigt och mindre viktigt.” (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55)

Det samma gäller historieskrivningen. Vi vet att den skrivits av vinnarna, de som klarat sig. Men även det som skrivs i fredstid, utan motiv att stärka den egna sidan, skrivs utifrån ett perspektiv. Den som återger har alltid en bakrund med tillhörande refrensramar, om det så handlar om en poet eller en journalist. Visst är kravet att efterlikna ”verkligheten” högre på journalisten än på poeten, men den som utger sig från att vara totalt objektiv har för höga tankar om sin egen verklighetsuppfattning.

Romanen Bokhandlaren i Kabul som Åsne Seierstad skrev utifrån sin vistelse i Afghanistan, där hon fått bo hos en bokhandlare i huvudstaden, blev snabbt en bästsäljare. Bokhandlaren själv höll dock inte alls med om hur han och hans familj skildrats. Hans sanning var en annan. Han har stämt Åsne Seierstad, som dömdes med har överklagat. Bokhandlaren har också skrivit en egen bok där han återger sin version av sin tillvaro. I debatten som följt har Åsne Seierstad sagt ”It’s not possible to write a neutal story.” (http://www.guardian.co.uk/books/asne-seierstad)

            I ett fungerande demokratiskt samhälle är det fria ordet grundvalen. Var och en har rätt att utrycka en åsik, en övertygelse, en ”sanning”, och alla andra har rätt att ifrågasätta och kritisera. En debatt föds och samhället utvecklas, förhoppningsvis i (vad majoriteten anser vara) en positiv riktning. Det är när yttrandefriheten begränsas som samhället blir hotfullt och kränkande, som i Tjetjenien.

            I ett demokratiskt samhälle bör alltså flera sanningar kunna få plats. Och varför inte flera olika uttrycksformer? Diktsamligen är en form, nyhetsartikeln en annan och den journalistiska romanen en tredje. En öppet samhälle ställer dock krav på sina medborgare. De måste vara informerade och hyfsat engagerade. Läsare måste vara kritiska. Medveten om objektivitetens begränsningar, om de skilda perspektiv som existerar sida vid sida och om olika uttrycksformers olika premisser har läsaren en ansvar. Jan Gradvall skrivet att allt skildras ur någons ögon. I Ängeln i Grosnyj är det Åsne Seierstads ögon och öron som uppfattat det hon skildrar. Det samma gäller för Bokhandlaren i Kabul. I bokhandlarens There once was a bookseller in Kabul är det hans perspektiv som präglar.

            Visst måste vi kunna ställa andra krav på en journalistisk roman än de vi ställer, eller inte ställer, på en fiktiv sådan. Vilka krav vi kan ställa står dock inte helt klart. Den nordamerikanske journalisten och författaren Marc Weingartens definition av New Journalism, citerat av Jan Gradvall, kan ge oss en idé: ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact” (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55).

”Ringer/ljuder av sanning” är inte detsamma som är sanning. En läsare av New Journalism, litterär journalistik, journalistisk litteratur eller vad vi helst vill kalla uttrycksformen, måste vara kritisk nog för att kunna ta till sig helhetsbilden av det som förmedlas utan att tro blint på varje illustrativ detalj. Läsaren måste kunna ifrågasätta och jämföra med andra källor. Detta är inte ett för högt krav att ställa på en informerad läsare.

Att tillhandahålla bred information är samhällets ansvar. Samhället utgörs av politiker, skola, journalistkår och varje enskild medborgare. Att informera sig är individens ansvar, men den fria informationen måste finnas där. Den finns när Gellert Tamas kan ge ut en bok som Lasermannen och Åse Seierstad en som Ängeln i Groznyj. Den finns inte när polisen i Tjetjenien måste se till så att medborgarna säger ”rätt” sanning.

Blogginlägg B: Etik i medierna - Att publicera eller icke publicera.

Mitt under den fridfulla söndagsfrukosten utropar min vän:

– Men henne känner jag ju!

Han sitter böjd över en italiensk dagstidning, men avbryter läsningen för att att förklara. En avlägsen bekant till honom har tydligen avlyssnats av polisen per telefon på den privata läkarmottagning där hon arbetar. Hennes överordnade ska ha sagt till sina anställda att avsluta medicineringen av en viss patient ”som ju ändå inte skulle klara sig”. Till saken hör att  den italienska staten just kraftigt minskat sanktionerna för läkemedlet i fråga (http://palermo.repubblica.it/cronaca/2011/10/02/news/dsd_ad-22550729/index.html?ref=search).

Både de avlyssnade och själva kliniken namnges i artikeln, även om ingen dom ännu fallit. Jag frågar min vän om detta är vanligt här i Italien, och han svarar att han vid minst ett par tillfällen kunnat läsa om bekanta till honom som namngivits i pressen, misstänkta för brott, för att senare frias.

Med de Spelregler för Press, Radio och TV som Pressens Samarbetsnämnd ger ut skapar de inblandade medierna en form av etisk självreglering för att skydda den enskilde, men också för att stävja de viljor som yrkar för snävare lagstiftning (Reporter, s. 268).

Bland Publicitetsreglerna hittar vi anvisningar för just namnpublicering. Här står ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från en sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” (Spelregler för Press, Radio och TV, 2010, s. 8). Björn Häger skriver i boken Reporter att journalister från England eller USA har svårt att förstå sig på de svenska principerna för namngivning av brottslingar. Vi är mycket restriktiva i jämförelse. (Reporter, s. 275) Häger nämner inte den italienska pressetiken, men utifrån min väns och mina egna erfarenheter tror jag att de italienska journalisterna skulle sälla sig till de oförstående britterna och amerikanerna.

Skulle en svensk dagstidning ha varit lika frikostig med namnpubliceringar vid rapporterande av en nyhet som den gällande privatkliniken ovan? Spelreglerna hänvisar till allmänintresset, och visst skulle man kunna påstå att det ligger i allmänhetens intresse att få veta namnet på en klinik som medvetet riskerar sina patienters hälsa. Men de namngivna anställda? Kommer de att kunna få jobb på andra kliniker efter att ha blivit omnämnda i ett sådant negativt sammanhang?

En sökning på Helsingborgs Dagblads hemsida visar att man valt att inte publicera namnet på en privatklinik i Västmanland som anmälts två gånger till socialstyrelsen, en gång för att ha steriliserat fel patient och den andra för att ha orsakat en patients död (http://hd.se/inrikes/2009/07/01/privatklinik-anmaeld-igen/). Även här skulle man kunna påstå att det ligger i allmänhetens intresse att få reda på vilken klinik de bör undvika för att skydda det egna och eventuell framtida avkommas liv. Trots detta har även Dagens Nyheter valt att inte publicera klinikens namn (http://www.dn.se/sok/?s=privatklinik%2Bv%C3%A4stmanland).

De vanligaste undantagen mot vår restriktiva hållning gäller offentliga personer, enligt Häger. Särskilt när dessa personer begår brott i tjänsten skonas de sällan från namnpublicering, men även brott bortom arbetslivet, som snatteri, leder ofta till att till exempel ministrar eller generaldirektörer omskrivs med namn. Detta för att offentliga personers agerande ofta har betydelse för en större grupp människor (Reporter, s. 275) En politiker som inte lever som han eller hon lär bör namnges för att ge väljarna en chans att välja informerat.

Undantag vad gäller mer privata personer görs vid ”spektakulära brott”, till exempel vid mord på en minister, enligt Häger. Men även då väntar de flesta tidningar med att publicera namnet tills domen fallit (Reporter, s.275). Mordet på vår dåvarande utrikesminister Anna Lindh år 2003 och publiceringen av mördaren Mijailo Mijailovićs namn är ett exempel.

Problematiken kring namnpublicering tas upp på vår kursblogg. Där berättas om två länstidningar som publicerat en bild på en misstänkt kvinnofridstörare. Efter publiceringen greps mannen och dömdes senare. Här gäller alltså inte Hägers ord om att privatpersoner omskrivs med namn enbart efter att dom fallit. Det bör nämnas i sammanhanget att bilder ska bedömas likadant som text vid etiska dilemman (Spelregler för Press, Radio och TV, 2010, s. 8)

På bloggen ställs så ett antal frågor: Var det rätt av tidningarna att publicera bilden? Ska medierna agera domstol? Om medierna samarbetar med polisen, hur blir det då med den mediala granskningen av polisväsendet? Och vad gör man om fel person pekats ut? Även här kan man påkalla allmänintresset. Visst kan det vara i allmänhetens, och då i synnerhet den kvinnliga delens, intresse att känna till utseendet på en frigående fridsstörare. I just det här fallet greps mannen, kanske tack vare bildpubliceringen, och dömdes för brottet. Kan man då påstå att tidningarna gjorde rätt i publicerandet? Inte helt lätt att avgöra, då det är i det närmaste omöjligt för medierna att veta med säkerhet före en korrekt domstolsutredning. Mannen i fråga kunde ju haft en dubbelgångare. Frågan om medierna bör agera domstol kommer så tillbaka. Jag skulle spontant svara nej, med motiveringen att medierna saknar de resurser, både kunskapsmässigt och materiellt, som domstolen har.

Åsikterna bland de som vet mer än mig verkar dock gå isär. Medieforskaren Stig Hadenius har i en debattartikel i DN från 2008, som länkas till på kursbloggen, argumenterat att en tidigare publicering av namnet på den man som kom att bli flickan Englas mördare hade kunnat förhindra mordet. Stig Hadenius hävdar vidare att svenska medier gärna är trogna Spelreglerna just vad gäller namnpublicering, men är betydligt slappare vad gäller följande punkt: ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.” (Spelregler för Press, Radio och TV, 2010, s. 8) Vad gäller Englas mördare publicerades både ålder, kön och yrke innan dom fallit (http://www.dn.se/debatt/att-inte-publicera-namn-kan-underlatta-mord).

Både Stig Hadenius och Björn Häger pekar på problematiken kring omskrivningar av typen 44-åringen, kirurgen eller radioprofilen (Reporter, s. 276). ”Om en "42-åring" kan man säga både det ena och det andra utan att man behöver ställas till svars. Skriver man istället ut namnet på den misstänkte gärningsmannen krävs betydligt större försiktighet.” skriver Hadenius i sin debattartikel. (Se länk ovan.) Häger hänvisar till före detta pressombudsmannen Per‑Arne Jigenius, som har hävdat att även om man väljer att inte publicera namn ska texten utformas som om namnet skrivits ut (Reporter, s. 276).

Journalistförbundets tidigare ordförande Agneta Lindblom håller inte med Stig Hadenius vad gäller namnpublicering. Hon hävdar att de etiska reglerna bör följas. Att publicera namn i preventivt syfte är fel då medierna därigenom agerar polis och domstol, vilket de enligt Agneta Lindblom aldrig bör göra (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pressforskare-medierna-borde-publicera-namn‑oftare_1134415.svd). 

På kursbloggen tas även problematiken kring publicering av misstänkta brottslingars bakgrund upp. Likt Stig Hadenius förespråkar Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i en radiointervju i programmet Medierna en mer liberal hållning till namn- och bildpublicering, samt vad gäller publicering av misstänktas bakgrund. Han menar att ”hysch‑hyschet och konstifierandet” kring bakgrunder vad gäller etnicitet, religion, sexuell läggning etcetera kan stärka vad det ämnar förebygga, nämligen fördomar och hat.

Särskilt komplicerat blir det när allmänheten kan få tag på information som pressen väljer att inte publicera genom en enkel sökning på internet. Enligt Jan Helin ”går det emot den publicistiska ryggmärgen att vara de som inte berättar”. Internets inflytande är både på gott och ont, menar han. Det är positivt att medierna inte längre har monopol på information, och att de blir granskade på ett nytt sätt. Men medan journalisten har som främsta uppgift att söka sanningen kan internetskribenten ha helt andra intentioner, och om medierna väljer att inte publicera viss information kan den som väljer att söka efter den på andra vägar lätt få en förvriden bild.  

Jan Halin nekar inte till att även medierna kan ha fel när de publicerar en misstänkts namn, bild och bakgrund innan dom fallit. I sådana fall gäller att vara konsekvent med att ta tillbaka det felaktiga genom rättning i det medium som felat. Så bygger man tillförlitliga media, enligt Jan Halin. (http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=2795&date=2009-01-01).

Avslutningsvis några ord om ”allmänintresset” som det talas om i Spelreglerna. På kursbloggen ställs frågorna var gränsen för allmänintresset går och hur det bör definieras. ”Allmänintresse är i etiska sammanhang inte synonymt med sådant som kan intressera allmänheten, utan intresset ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov, till exempel granskning av makten.” skriver Björn Häger (Reporter, 2009, s. 270). Personligen tycker definitionen är användbar för att förklara just vad gänserna går vad gäller kändisskvaller och liknande, men det är fortfarande inte helt lätt att definiera ”samhälleligt informationsbehov”.

Utan att ha särskilt mycket erfarenhet tänker jag instinktivt som Agneta Lundblom att medierna inte bör agera polis och domstol genom att publicera namn och bild innan dom fallit. Vad gäller bakgrund är jag mer osäker, för jag ser en mening i vad Jan Halin säger om ”hysch‑hyschets” eventuella kontraproduktivitet och internets inflytande. För att vara mer konkret tänker jag att Helsingborgs Dagblad och Dagens Nyheter skulle ha kunnat publicera namnet på privatkliniken som anmälts två gånger på kort tid för allvarliga brott – i allmänintressets tjänst, medan den italienska dagstidningen skulle ha varit mer försiktig med att publicera namnen på de anställda på privatkliniken som slutat medicinera – med hänsyn till den enskilde.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering – Sverige Vs. Italien.

Italienare dömd för barnaga i Sverige. Rubriken lyser mot mig högst upp på förstasidan när jag tisdagen den 13 september öppnar DN.se. Det står inte Berlusconi den här gången, tänker jag. Jag bor i Italien sedan snart två år, så rubriken fångar mitt intresse.

Mannen var i Stockholm på semester med sin familj i sällskap av en grupp på tolv italienare. Den 23 augusti befann de sig i Gamla stan och hade just bestämt sig för att prova den svenska husmanskosten, men den nu dömde mannens 12-årige son tjurade och ville hellre ha pizza. Sällskapet höll dock fast vid sitt beslut och pojken sprang i väg i protest. Pappan sprang enligt egen utsago efter, greppade sonens jackkrage och kom så åt hans nackhår. Pojken hamnade på knä och mannen tog tag i honom för att fånga hans uppmärksamhet och förklarade att han ställde till problem för hela sällskapet genom att vara omedgörlig.

Vittnena såg dock något annat. Flera personer har angett att mannen lyfte upp pojken i håret och gav honom örfilar. Polisen tillkallades och mannen greps. Han hölls frihetsberövad i flera dagar, då man ville försäkra sig om att han inte skulle lämna landet före rättegången. På tisdagen den 13 september, tre veckor efter själva händelsen, döms han alltså till böter för lindrig misshandel.

Händelsen uppmärksammades redan den 7 september under rubriken Här krockar kulturerna på DN.se. Artikelns fokus, eller vinkel, ligger på kulturkrocken mellan den svenska och den italienska synen på barnuppfostran och dess metoder. En italiensk journalist som skickats till Sverige ser händelsen som en bagatell och häpnas över det svenska förfarandet, pappan själv säger att han inte tror på barnaga som uppfostringsmetod och nekar brott, och sonen säger att han varken blivit slagen eller dragen i håret och att han inte har några skador. Vittnena i Gamla stan och den svenska domstolen säger misshandel. Kulturer krockar och en konflikt uppstår.

I boken Reporter ägnar Björn Häger ett kapitel (s.77-121) åt ämnet nyhetsvärdering, och just begreppet konflikt lyfts fram som ”huvudingridiens i det mesta av dagens nyhetsrapportering.” (Reporter, s. 88). Konflikten sägs vara berättelsens motor, och grunden för all dramatik. Konflikten har alltid intresserat oss, skriver Häger. Och det är inte så konstigt. I en konflikt sätts olikheter och motsättningar på sin spets. Det som legat och pyrt flammar upp.

Konflikt representeras av bokstaven K i VINKELN som Häger presenterar för att göra de klassiska kriterierna för nyhetsvärdering lättare att minnas: Vikt, Icke-normalt, Närhet, Konflikt, Elitpersoner, Lättbegripligt & Nytt (Reporter, s.93). Nyheten om den dömde italienske pappan kan sägas vara av vikt för att domen gäller misshandel, och dessutom av ett barn. Döda och skadade prioriteras när nyheter värderas, skriver Häger (Reporter, s.80-81)

Slitningen mellan vad som kan anses vara viktigt rent normativt, det vill säga det publiken borde vara intresserad av, och det som folk i allmänhet faktiskt reagerar på och bryr sig om, är ett välkänt dilemma på nyhetsredaktioner och bland medieforskare. Balansen mellan normativ vikt och publikens intresse är sällan lättfunnen. Media som den tredje statsmakten ska granska och bilda, men i en demokrati måste var och en få välja om och i så fall av vilka medier vi vill låta oss informeras. Vi tar hellre del av det som intresserar oss, och det är oftare något som berör oss personligen och som vi kan dela med våra nära, än det generella världsläget (Reporter, s.81-83).

Vad är det då som berör i nyheten om den agande italienaren? Konflikten i form av kulturkrock kan väcka funderingar kring skillnader i synsätt, men också spä på fördomar: "De är ju kända för att ha hett temperament där nere", kanske någon säger under fikapausen. På så sätt hamnar nyheten inom ramen för det förväntade, det vill säga att den stämmer överens med hur vi uppfattar kulturskillnader mellan Sverige och Italien, även om händelsen i sig är ny. En händelse som inte alls passar in i vår världsbild kan stämplas som alltför komplicerad och därför prioriteras bort vid nyhetsvärdering (Reporter s. 91+111).

Förutom kultrurkrocken och vikten av att någon faktiskt skadats – i alla fall enligt domstolen – kan vi finna lättbegriplighet i nyheten. Det handlar om ett barn som bestraffats fysiskt. Häger menar att nyheter engagerar när de handlar om människor (Reporter, s. 91). I Sverige är barnaga förbjudet och vi upprörs av att en liten människovarelse (om den 12-årige italienske pojken var särskilt liten förtäljer inte artikeln) skadas av en större.

Vi kan också tala om närhet. Misshandeln skedde i Stockholm, och artikeln publicerades samma dag som domen föll. En dag senare måste jag scrolla betydligt längre ner för att hitta rubriken.

Det är inte varje dag en turist häktas för barnmisshandel i Gamla stan, hålls i förvar och sedan döms till böter. Mer sensationella händelser har inträffat, men nyheten kan ändå pricka in som icke-normal.

Med nytt menar Häger en nyhet som ett medium är först med (Reporter, s. 91-93). Eftersom SvD.se presenterar nyheten om den italienske pappan nästan samtidigt och ungefär likadant skulle jag inte kalla DNs artikel för ny i den bemärkelsen. Och även om den dömde är en känd kommunpolitiker i södra Italien skulle jag inte kalla honom för en elitperson. De fem kriterier ur vinkeln som nyheten ändå kvalar in på räcker dock för att den ska få stå högst upp på förstasidan, i alla fall under ett par timmar.

Häger presenterar de norska pressforskarna Johan Galtungs och Marie Holmboe Ruges teori för vad som gör en händelse till en nyhet (Reporter, s. 110-112). De kriterier som lyfts fram är en utveckling av vinkeln, eller snarare, den senare kan ses som en förenkling av Galtungs och Ruges teori med tillskott från andra studier. Galtung och Ruge menar att en händelses förutsättningar för att bli en nyhet ökar med antalet nyhetskriterier den uppfyller. Om något av kriterierna inte uppfylls måste de andra stämma desto bättre. Det kriterium som uppfylls allra bäst blir det som medierna väljer att vinkla nyheten på (Reporter, s. 112).

 Kulturkrock är vad både DN.se och SvD.se valt att vinkla på i första hand. Konflikt bör alltså vara det nyhetskriterium som uppfyllts bäst av den italienske pappans handlag och den svenska rättvisans dom.

Den 7 september, nästan samtidigt som DN.se publicerar artikeln Här krockar kulturerna, publicerar man även artikeln Myndigheter missar barn utsatta för våld. Den tar upp hur flertalet fall där läkare misstänker att barn misshandlats förblir oanmälda. Barnombudsmannen uttrycker häpnad över statistiken, och fyller i med att det även finns brister i hur utsatta barn tas om hand. En man som utsatts för våld som liten är kritisk mot hur myndigheterna agerar. Han betonar att man måste skapa förutsättninar för att utsatta barn ska känna sig trygga med att berätta om övergreppen.

Häger skriver i Reporter om att ”kroka” en nyhet. Reportage eller artiklar som lagts åt sidan då deras innehåll bedömts som för svalt kan kvickt bli publicerade om en hetare händelse på samma tema inträffar och rapporteras (Reporter, s. 94). En teori för varför den något mer generella artikeln om missande myndigheter publicerats i princip samtidigt som artikeln om den agande italienaren skulle alltså kunna vara att den förra hängts upp på den mer konkreta krok som den senare utgör.

En annan teori skulle kunna vara att de missande myndigheterna snarare krokats på vad Dagens Nyheter rapporterat föregående dag, nämligen att antalet polisanmälningar om misshandel mot små barn fördubblats hittills under 2000-talet. I så fall skulle nyhetsvärdet även i detta fall kunna förklaras med existensen av en konflikt. Å ena sidan ökar antalet anmälningar, å andra sidan missar myndigheter fortfarande mängder av fall.

Slusatsen skulle kunna vara att misshandel av barn i Sverige ökar i hög grad, och en sådan nyhet skulle vara av högt nyhetsvärde. Den både borde väcka och väcker intresse, eller avsky. Vikten och lättbegripligheten är tydlig – det handlar även här om små, hjälplösa människor som skadas av större. Vad gäller närheten händer det både här och nu. Att misshandel av barn i Sverige ökar kan dessutom ses som icke-normalt. Tendensen borde väl vara motsatt i ett såpass välbärgat och utvecklat samhälle? Nyheten upprör inte bara rent instinktivt utan rör också upp bland våra förväntningar, utan att för den delen stå helt utanför dessa.

Något som däremot passar alldelses utmärkt in bland våra förväntningar är nyheten om Berlusconis rättsliga framgångar, som ersätter nyheten om den dömde italienske pappan högst upp på förstasidan på DN.se på onsdagen den 14 september. Berlusconi har återigen lyckats fixa juridisk specialbehandling, och det är troligt att ännu ett åtal mot honom faller, enligt DNs notis.

Berlusconis påhitt har sedan länge utgjort en slags följetong i de svenska medierna. Nyheten blir därför lättbegriplig – vi känner till historien och behöver ingen utdragen bakgrundsförklaring. Vad gäller övriga nyhetskriterier så har vi här att göra med en elitperson. Vi kan även tala om normativ vikt och moralkonflikt (Reporter, s. 88) då den italienska demokratin undermineras ytterligare, och det av landets egen premiärminister. Vi kan koppla till allmänt intresse då det rör en sexskandal, samtidigt som vi kan återkoppla till normativ vikt och lättbegriplighet då de handlar om prostitution av minderårig. 
Vad gäller närheten så publicerades notisen samma dag som Berlusconi lyckats få sin vilja igenom i det italienska parlamentet, och Italien ligger geografiskt sett inte alltför långt från Sverige. Vad gäller det kulturella avståndet är jag mer osäker. 

Clara Axblad