Blogginlägg A: Nyhetsvärdering – Sverige Vs. Italien.

Italienare dömd för barnaga i Sverige. Rubriken lyser mot mig högst upp på förstasidan när jag tisdagen den 13 september öppnar DN.se. Det står inte Berlusconi den här gången, tänker jag. Jag bor i Italien sedan snart två år, så rubriken fångar mitt intresse.

Mannen var i Stockholm på semester med sin familj i sällskap av en grupp på tolv italienare. Den 23 augusti befann de sig i Gamla stan och hade just bestämt sig för att prova den svenska husmanskosten, men den nu dömde mannens 12-årige son tjurade och ville hellre ha pizza. Sällskapet höll dock fast vid sitt beslut och pojken sprang i väg i protest. Pappan sprang enligt egen utsago efter, greppade sonens jackkrage och kom så åt hans nackhår. Pojken hamnade på knä och mannen tog tag i honom för att fånga hans uppmärksamhet och förklarade att han ställde till problem för hela sällskapet genom att vara omedgörlig.

Vittnena såg dock något annat. Flera personer har angett att mannen lyfte upp pojken i håret och gav honom örfilar. Polisen tillkallades och mannen greps. Han hölls frihetsberövad i flera dagar, då man ville försäkra sig om att han inte skulle lämna landet före rättegången. På tisdagen den 13 september, tre veckor efter själva händelsen, döms han alltså till böter för lindrig misshandel.

Händelsen uppmärksammades redan den 7 september under rubriken Här krockar kulturerna på DN.se. Artikelns fokus, eller vinkel, ligger på kulturkrocken mellan den svenska och den italienska synen på barnuppfostran och dess metoder. En italiensk journalist som skickats till Sverige ser händelsen som en bagatell och häpnas över det svenska förfarandet, pappan själv säger att han inte tror på barnaga som uppfostringsmetod och nekar brott, och sonen säger att han varken blivit slagen eller dragen i håret och att han inte har några skador. Vittnena i Gamla stan och den svenska domstolen säger misshandel. Kulturer krockar och en konflikt uppstår.

I boken Reporter ägnar Björn Häger ett kapitel (s.77-121) åt ämnet nyhetsvärdering, och just begreppet konflikt lyfts fram som ”huvudingridiens i det mesta av dagens nyhetsrapportering.” (Reporter, s. 88). Konflikten sägs vara berättelsens motor, och grunden för all dramatik. Konflikten har alltid intresserat oss, skriver Häger. Och det är inte så konstigt. I en konflikt sätts olikheter och motsättningar på sin spets. Det som legat och pyrt flammar upp.

Konflikt representeras av bokstaven K i VINKELN som Häger presenterar för att göra de klassiska kriterierna för nyhetsvärdering lättare att minnas: Vikt, Icke-normalt, Närhet, Konflikt, Elitpersoner, Lättbegripligt & Nytt (Reporter, s.93). Nyheten om den dömde italienske pappan kan sägas vara av vikt för att domen gäller misshandel, och dessutom av ett barn. Döda och skadade prioriteras när nyheter värderas, skriver Häger (Reporter, s.80-81)

Slitningen mellan vad som kan anses vara viktigt rent normativt, det vill säga det publiken borde vara intresserad av, och det som folk i allmänhet faktiskt reagerar på och bryr sig om, är ett välkänt dilemma på nyhetsredaktioner och bland medieforskare. Balansen mellan normativ vikt och publikens intresse är sällan lättfunnen. Media som den tredje statsmakten ska granska och bilda, men i en demokrati måste var och en få välja om och i så fall av vilka medier vi vill låta oss informeras. Vi tar hellre del av det som intresserar oss, och det är oftare något som berör oss personligen och som vi kan dela med våra nära, än det generella världsläget (Reporter, s.81-83).

Vad är det då som berör i nyheten om den agande italienaren? Konflikten i form av kulturkrock kan väcka funderingar kring skillnader i synsätt, men också spä på fördomar: "De är ju kända för att ha hett temperament där nere", kanske någon säger under fikapausen. På så sätt hamnar nyheten inom ramen för det förväntade, det vill säga att den stämmer överens med hur vi uppfattar kulturskillnader mellan Sverige och Italien, även om händelsen i sig är ny. En händelse som inte alls passar in i vår världsbild kan stämplas som alltför komplicerad och därför prioriteras bort vid nyhetsvärdering (Reporter s. 91+111).

Förutom kultrurkrocken och vikten av att någon faktiskt skadats – i alla fall enligt domstolen – kan vi finna lättbegriplighet i nyheten. Det handlar om ett barn som bestraffats fysiskt. Häger menar att nyheter engagerar när de handlar om människor (Reporter, s. 91). I Sverige är barnaga förbjudet och vi upprörs av att en liten människovarelse (om den 12-årige italienske pojken var särskilt liten förtäljer inte artikeln) skadas av en större.

Vi kan också tala om närhet. Misshandeln skedde i Stockholm, och artikeln publicerades samma dag som domen föll. En dag senare måste jag scrolla betydligt längre ner för att hitta rubriken.

Det är inte varje dag en turist häktas för barnmisshandel i Gamla stan, hålls i förvar och sedan döms till böter. Mer sensationella händelser har inträffat, men nyheten kan ändå pricka in som icke-normal.

Med nytt menar Häger en nyhet som ett medium är först med (Reporter, s. 91-93). Eftersom SvD.se presenterar nyheten om den italienske pappan nästan samtidigt och ungefär likadant skulle jag inte kalla DNs artikel för ny i den bemärkelsen. Och även om den dömde är en känd kommunpolitiker i södra Italien skulle jag inte kalla honom för en elitperson. De fem kriterier ur vinkeln som nyheten ändå kvalar in på räcker dock för att den ska få stå högst upp på förstasidan, i alla fall under ett par timmar.

Häger presenterar de norska pressforskarna Johan Galtungs och Marie Holmboe Ruges teori för vad som gör en händelse till en nyhet (Reporter, s. 110-112). De kriterier som lyfts fram är en utveckling av vinkeln, eller snarare, den senare kan ses som en förenkling av Galtungs och Ruges teori med tillskott från andra studier. Galtung och Ruge menar att en händelses förutsättningar för att bli en nyhet ökar med antalet nyhetskriterier den uppfyller. Om något av kriterierna inte uppfylls måste de andra stämma desto bättre. Det kriterium som uppfylls allra bäst blir det som medierna väljer att vinkla nyheten på (Reporter, s. 112).

 Kulturkrock är vad både DN.se och SvD.se valt att vinkla på i första hand. Konflikt bör alltså vara det nyhetskriterium som uppfyllts bäst av den italienske pappans handlag och den svenska rättvisans dom.

Den 7 september, nästan samtidigt som DN.se publicerar artikeln Här krockar kulturerna, publicerar man även artikeln Myndigheter missar barn utsatta för våld. Den tar upp hur flertalet fall där läkare misstänker att barn misshandlats förblir oanmälda. Barnombudsmannen uttrycker häpnad över statistiken, och fyller i med att det även finns brister i hur utsatta barn tas om hand. En man som utsatts för våld som liten är kritisk mot hur myndigheterna agerar. Han betonar att man måste skapa förutsättninar för att utsatta barn ska känna sig trygga med att berätta om övergreppen.

Häger skriver i Reporter om att ”kroka” en nyhet. Reportage eller artiklar som lagts åt sidan då deras innehåll bedömts som för svalt kan kvickt bli publicerade om en hetare händelse på samma tema inträffar och rapporteras (Reporter, s. 94). En teori för varför den något mer generella artikeln om missande myndigheter publicerats i princip samtidigt som artikeln om den agande italienaren skulle alltså kunna vara att den förra hängts upp på den mer konkreta krok som den senare utgör.

En annan teori skulle kunna vara att de missande myndigheterna snarare krokats på vad Dagens Nyheter rapporterat föregående dag, nämligen att antalet polisanmälningar om misshandel mot små barn fördubblats hittills under 2000-talet. I så fall skulle nyhetsvärdet även i detta fall kunna förklaras med existensen av en konflikt. Å ena sidan ökar antalet anmälningar, å andra sidan missar myndigheter fortfarande mängder av fall.

Slusatsen skulle kunna vara att misshandel av barn i Sverige ökar i hög grad, och en sådan nyhet skulle vara av högt nyhetsvärde. Den både borde väcka och väcker intresse, eller avsky. Vikten och lättbegripligheten är tydlig – det handlar även här om små, hjälplösa människor som skadas av större. Vad gäller närheten händer det både här och nu. Att misshandel av barn i Sverige ökar kan dessutom ses som icke-normalt. Tendensen borde väl vara motsatt i ett såpass välbärgat och utvecklat samhälle? Nyheten upprör inte bara rent instinktivt utan rör också upp bland våra förväntningar, utan att för den delen stå helt utanför dessa.

Något som däremot passar alldelses utmärkt in bland våra förväntningar är nyheten om Berlusconis rättsliga framgångar, som ersätter nyheten om den dömde italienske pappan högst upp på förstasidan på DN.se på onsdagen den 14 september. Berlusconi har återigen lyckats fixa juridisk specialbehandling, och det är troligt att ännu ett åtal mot honom faller, enligt DNs notis.

Berlusconis påhitt har sedan länge utgjort en slags följetong i de svenska medierna. Nyheten blir därför lättbegriplig – vi känner till historien och behöver ingen utdragen bakgrundsförklaring. Vad gäller övriga nyhetskriterier så har vi här att göra med en elitperson. Vi kan även tala om normativ vikt och moralkonflikt (Reporter, s. 88) då den italienska demokratin undermineras ytterligare, och det av landets egen premiärminister. Vi kan koppla till allmänt intresse då det rör en sexskandal, samtidigt som vi kan återkoppla till normativ vikt och lättbegriplighet då de handlar om prostitution av minderårig. 
Vad gäller närheten så publicerades notisen samma dag som Berlusconi lyckats få sin vilja igenom i det italienska parlamentet, och Italien ligger geografiskt sett inte alltför långt från Sverige. Vad gäller det kulturella avståndet är jag mer osäker. 

Clara Axblad