Blogginlägg B: Etik i medierna - Att publicera eller icke publicera.

Mitt under den fridfulla söndagsfrukosten utropar min vän:

– Men henne känner jag ju!

Han sitter böjd över en italiensk dagstidning, men avbryter läsningen för att att förklara. En avlägsen bekant till honom har tydligen avlyssnats av polisen per telefon på den privata läkarmottagning där hon arbetar. Hennes överordnade ska ha sagt till sina anställda att avsluta medicineringen av en viss patient ”som ju ändå inte skulle klara sig”. Till saken hör att  den italienska staten just kraftigt minskat sanktionerna för läkemedlet i fråga (http://palermo.repubblica.it/cronaca/2011/10/02/news/dsd_ad-22550729/index.html?ref=search).

Både de avlyssnade och själva kliniken namnges i artikeln, även om ingen dom ännu fallit. Jag frågar min vän om detta är vanligt här i Italien, och han svarar att han vid minst ett par tillfällen kunnat läsa om bekanta till honom som namngivits i pressen, misstänkta för brott, för att senare frias.

Med de Spelregler för Press, Radio och TV som Pressens Samarbetsnämnd ger ut skapar de inblandade medierna en form av etisk självreglering för att skydda den enskilde, men också för att stävja de viljor som yrkar för snävare lagstiftning (Reporter, s. 268).

Bland Publicitetsreglerna hittar vi anvisningar för just namnpublicering. Här står ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från en sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” (Spelregler för Press, Radio och TV, 2010, s. 8). Björn Häger skriver i boken Reporter att journalister från England eller USA har svårt att förstå sig på de svenska principerna för namngivning av brottslingar. Vi är mycket restriktiva i jämförelse. (Reporter, s. 275) Häger nämner inte den italienska pressetiken, men utifrån min väns och mina egna erfarenheter tror jag att de italienska journalisterna skulle sälla sig till de oförstående britterna och amerikanerna.

Skulle en svensk dagstidning ha varit lika frikostig med namnpubliceringar vid rapporterande av en nyhet som den gällande privatkliniken ovan? Spelreglerna hänvisar till allmänintresset, och visst skulle man kunna påstå att det ligger i allmänhetens intresse att få veta namnet på en klinik som medvetet riskerar sina patienters hälsa. Men de namngivna anställda? Kommer de att kunna få jobb på andra kliniker efter att ha blivit omnämnda i ett sådant negativt sammanhang?

En sökning på Helsingborgs Dagblads hemsida visar att man valt att inte publicera namnet på en privatklinik i Västmanland som anmälts två gånger till socialstyrelsen, en gång för att ha steriliserat fel patient och den andra för att ha orsakat en patients död (http://hd.se/inrikes/2009/07/01/privatklinik-anmaeld-igen/). Även här skulle man kunna påstå att det ligger i allmänhetens intresse att få reda på vilken klinik de bör undvika för att skydda det egna och eventuell framtida avkommas liv. Trots detta har även Dagens Nyheter valt att inte publicera klinikens namn (http://www.dn.se/sok/?s=privatklinik%2Bv%C3%A4stmanland).

De vanligaste undantagen mot vår restriktiva hållning gäller offentliga personer, enligt Häger. Särskilt när dessa personer begår brott i tjänsten skonas de sällan från namnpublicering, men även brott bortom arbetslivet, som snatteri, leder ofta till att till exempel ministrar eller generaldirektörer omskrivs med namn. Detta för att offentliga personers agerande ofta har betydelse för en större grupp människor (Reporter, s. 275) En politiker som inte lever som han eller hon lär bör namnges för att ge väljarna en chans att välja informerat.

Undantag vad gäller mer privata personer görs vid ”spektakulära brott”, till exempel vid mord på en minister, enligt Häger. Men även då väntar de flesta tidningar med att publicera namnet tills domen fallit (Reporter, s.275). Mordet på vår dåvarande utrikesminister Anna Lindh år 2003 och publiceringen av mördaren Mijailo Mijailovićs namn är ett exempel.

Problematiken kring namnpublicering tas upp på vår kursblogg. Där berättas om två länstidningar som publicerat en bild på en misstänkt kvinnofridstörare. Efter publiceringen greps mannen och dömdes senare. Här gäller alltså inte Hägers ord om att privatpersoner omskrivs med namn enbart efter att dom fallit. Det bör nämnas i sammanhanget att bilder ska bedömas likadant som text vid etiska dilemman (Spelregler för Press, Radio och TV, 2010, s. 8)

På bloggen ställs så ett antal frågor: Var det rätt av tidningarna att publicera bilden? Ska medierna agera domstol? Om medierna samarbetar med polisen, hur blir det då med den mediala granskningen av polisväsendet? Och vad gör man om fel person pekats ut? Även här kan man påkalla allmänintresset. Visst kan det vara i allmänhetens, och då i synnerhet den kvinnliga delens, intresse att känna till utseendet på en frigående fridsstörare. I just det här fallet greps mannen, kanske tack vare bildpubliceringen, och dömdes för brottet. Kan man då påstå att tidningarna gjorde rätt i publicerandet? Inte helt lätt att avgöra, då det är i det närmaste omöjligt för medierna att veta med säkerhet före en korrekt domstolsutredning. Mannen i fråga kunde ju haft en dubbelgångare. Frågan om medierna bör agera domstol kommer så tillbaka. Jag skulle spontant svara nej, med motiveringen att medierna saknar de resurser, både kunskapsmässigt och materiellt, som domstolen har.

Åsikterna bland de som vet mer än mig verkar dock gå isär. Medieforskaren Stig Hadenius har i en debattartikel i DN från 2008, som länkas till på kursbloggen, argumenterat att en tidigare publicering av namnet på den man som kom att bli flickan Englas mördare hade kunnat förhindra mordet. Stig Hadenius hävdar vidare att svenska medier gärna är trogna Spelreglerna just vad gäller namnpublicering, men är betydligt slappare vad gäller följande punkt: ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.” (Spelregler för Press, Radio och TV, 2010, s. 8) Vad gäller Englas mördare publicerades både ålder, kön och yrke innan dom fallit (http://www.dn.se/debatt/att-inte-publicera-namn-kan-underlatta-mord).

Både Stig Hadenius och Björn Häger pekar på problematiken kring omskrivningar av typen 44-åringen, kirurgen eller radioprofilen (Reporter, s. 276). ”Om en "42-åring" kan man säga både det ena och det andra utan att man behöver ställas till svars. Skriver man istället ut namnet på den misstänkte gärningsmannen krävs betydligt större försiktighet.” skriver Hadenius i sin debattartikel. (Se länk ovan.) Häger hänvisar till före detta pressombudsmannen Per‑Arne Jigenius, som har hävdat att även om man väljer att inte publicera namn ska texten utformas som om namnet skrivits ut (Reporter, s. 276).

Journalistförbundets tidigare ordförande Agneta Lindblom håller inte med Stig Hadenius vad gäller namnpublicering. Hon hävdar att de etiska reglerna bör följas. Att publicera namn i preventivt syfte är fel då medierna därigenom agerar polis och domstol, vilket de enligt Agneta Lindblom aldrig bör göra (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pressforskare-medierna-borde-publicera-namn‑oftare_1134415.svd). 

På kursbloggen tas även problematiken kring publicering av misstänkta brottslingars bakgrund upp. Likt Stig Hadenius förespråkar Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i en radiointervju i programmet Medierna en mer liberal hållning till namn- och bildpublicering, samt vad gäller publicering av misstänktas bakgrund. Han menar att ”hysch‑hyschet och konstifierandet” kring bakgrunder vad gäller etnicitet, religion, sexuell läggning etcetera kan stärka vad det ämnar förebygga, nämligen fördomar och hat.

Särskilt komplicerat blir det när allmänheten kan få tag på information som pressen väljer att inte publicera genom en enkel sökning på internet. Enligt Jan Helin ”går det emot den publicistiska ryggmärgen att vara de som inte berättar”. Internets inflytande är både på gott och ont, menar han. Det är positivt att medierna inte längre har monopol på information, och att de blir granskade på ett nytt sätt. Men medan journalisten har som främsta uppgift att söka sanningen kan internetskribenten ha helt andra intentioner, och om medierna väljer att inte publicera viss information kan den som väljer att söka efter den på andra vägar lätt få en förvriden bild.  

Jan Halin nekar inte till att även medierna kan ha fel när de publicerar en misstänkts namn, bild och bakgrund innan dom fallit. I sådana fall gäller att vara konsekvent med att ta tillbaka det felaktiga genom rättning i det medium som felat. Så bygger man tillförlitliga media, enligt Jan Halin. (http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=2795&date=2009-01-01).

Avslutningsvis några ord om ”allmänintresset” som det talas om i Spelreglerna. På kursbloggen ställs frågorna var gränsen för allmänintresset går och hur det bör definieras. ”Allmänintresse är i etiska sammanhang inte synonymt med sådant som kan intressera allmänheten, utan intresset ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov, till exempel granskning av makten.” skriver Björn Häger (Reporter, 2009, s. 270). Personligen tycker definitionen är användbar för att förklara just vad gänserna går vad gäller kändisskvaller och liknande, men det är fortfarande inte helt lätt att definiera ”samhälleligt informationsbehov”.

Utan att ha särskilt mycket erfarenhet tänker jag instinktivt som Agneta Lundblom att medierna inte bör agera polis och domstol genom att publicera namn och bild innan dom fallit. Vad gäller bakgrund är jag mer osäker, för jag ser en mening i vad Jan Halin säger om ”hysch‑hyschets” eventuella kontraproduktivitet och internets inflytande. För att vara mer konkret tänker jag att Helsingborgs Dagblad och Dagens Nyheter skulle ha kunnat publicera namnet på privatkliniken som anmälts två gånger på kort tid för allvarliga brott – i allmänintressets tjänst, medan den italienska dagstidningen skulle ha varit mer försiktig med att publicera namnen på de anställda på privatkliniken som slutat medicinera – med hänsyn till den enskilde.