Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion? - Om uttrycksfrihet och läsaransvar.

Åsne Seierstad är en norsk frilansjournalist och författare. Hon har rapporterat från flertalet krigszoner och gett ut fyra böcker. Den senaste är Ängeln i Groznyj: Berättelser från Tjetjeninen, som gavs ut år 2007. Boken tar sitt avstamp i Åsne Seierstads första journalistjobb, som hon gjorde i Ryssland på 90-talet, just när republiken Tjetjenien förklarat sig självständig. Utrikesredaktören för norska Arbeiderbladet tog emot Åsne Seierstads första trevande artiklar med stort tålamod. Hon skriver att han ”ansåg (...) att det var lättare för någon som kan ryska att lära sig journalistik är för en journalist att lära sig ryska.” (Ängeln i Groznyj s.22). Åsne Seierstad hade studerat ryska, spanska och filosofihistoria vid universitetet i Oslo. Hon fascienerades av den ryska kulturen, särskilt litteraturen och i synnerhet poesin.

Efter tre år av mer eller mindre förbjudna resor mellan Tjetjenien och Ryssland hade Åsne Seierstad skaffat sig erfarenhet av krigsrapportering. Hon gav sig vidare och rapporterade från det forna Jugoslavien, Afganistan och Iran, och skrev en bok för varje plats. I Tjetjenien passerade tre år av högst instabil mellankrigstid innan Ryssland invaderade på nytt i slutet av 90-talet. Åsne Seierstad följde utvecklningen på avstånd, tills hon år 2006 beslöt sig för att återigen olagligt ta sig in i republiken.

Ett år senare kom alltså hennes senaste bok ut, och den bygger på hennes samlade erfarenheter och iaktagelser i Tjetjenien och Ryssland. Ängeln i Groznyj är mer en skildring av människoöden än av krigshistoria. Bokens svenska titel syftar på en kvinna som Åsne Seierstad lärde känna när hon kom tillbaka till Tjetjenien efter tio år. Denna jordiska ängel tar hand om övergivna barn i sitt eget hem. Åsne Seierstad fick flytta in hos jättefamiljen, och hon berättar deras historier med en närhet som bara just närhet kan åstadkomma.

I bokens första scen betraktar en pojke kallblodigt en hund han just dödat. Varje blodsdroppe beskrivs i detalj och inte ett sinne lämnas oberört. Känslan av äckel är överväldigande och texten griper tag. Pojkens historia sammanfattas genom ett antal lika obehagliga scener, och situationen i Tjetjenien introduceras. I nästa kapitel berättar Åsne Seierstad detaljerat om den första ryska invasionen av Tjetjenien efter självständighetsförklaringen genom att återge hur hon själv upplevde vad hon såg i media under sin allra första tid i Ryssland.

Boken fortsätter i samma stil. Enstaka scener och längre historier om människor och händelser gestaltas med en intensitet som inte sällan får mig att rysa. Åse Seierstad skriver dels om vad hon sett med egna ögon, men minst lika ofta om vad hon hört berättas av de otaliga människor hon lyckats intervjua – barn som förlorat sina föräldrar, mödrar som förlorat sina barn, kvinnor som förlorat sina män, tjetjenska motståndsmän, ryska militärer och till och med Putins personligt utlvalde tjetjenske marionettpresident. I dessa närgående skildringar blandas detaljer om dukmönster och sjalettfärger med år- och dödstal. Politiska passager och mörklagda beslut vävs in mellan hisnande bilfärder i förbjudan områden och hemtrevliga måltider. Trevligt på riktigt blir det förvisso aldrig. Detta är en skildring av en mörk verklighet präglad av förlust, svek och korruption. Bokens norska originaltitel De krenkede (De kränkta) talar för sig.

I boken Lasermannen, som jag läst delar av, avslutar journalisten och författaren Gellert Tamas med en noggrann redogörelse för metodiken bakom boken. Han använder också en utförlig notapparat. Ängeln i Groznyj har inget av detta. I en scen återger Åsne Seierstad en dialog mellan henne och en tjetjensk korrupt polischef under det ryska marionettstyret efter andra kriget:

– Här är demokrati och frihet och alla kan säga vad de vill, sade de ju från scenen nyss. (Säger Åsne Seierstad till polischefen som undrar varför hon inte har vakt under firandet av Rysslands grundlagsdag i Groznyj.)

– Jodå, säger chefen. Vi måste bara se till att folk inte säger felaktiga saker till dig. Saker som inte är sanna. Vi måste se till att folk säger sanningen, säger han.

– Och det finns bara en sanning?

– Ja, naturligtvis, svarar han. Sanningen kan väl inte vara två saker? (Ängeln i Groznyj, s.223)

Just sanningsbegreppet är centralt i diskussionen kring journalistisk i romanform. På vår journalistikblogg ställs bland annat frågan om vi kan ”låta fantasin ta över delar och ’förvanska’, ’förändra’, ’frisera’ eller ’späda på’ sanningen?” Även den fundamentala frågan om vad sanning egentligen är lyfts fram. Vi kan dra det ännu längre och fråga oss om sanningen verkligen existerar, eller som i dialogen ovan – finns det en sanning? Vad gäller enklare ja- eller nej-frågor måste vi utgå från att en sanning finns. Jag befinner mig i Italien och inte i Sverige. Jag läser journalistik och inte juridik. Vad gäller mer komplexa frågor, låt säga angående etik, skuld eller livsåskådning, är det dock inte lika enkelt att finna en sanning. Sällan blir detta lika tydligt som vid konflikter. Vad som är sant för ena sidan är falskt för den andra, och viceversa.

Dessa frågor har en direkt koppling till diskussionen kring objektivitet vs. subjektivitet. Existerar en objektiv sanning? Journalisten och författaren Jan Gradvall skriver i artikeln New journalism blir aldrig gammal att ”Ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat objektiv. Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig. Allt skildras ur någons ögon. Till och med innehållet i kvällens ’Aktuellt’-sändning kommer att vara subjektivt. Någon har alltid gjort ett urval om vad som är viktigt och mindre viktigt.” (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55)

Det samma gäller historieskrivningen. Vi vet att den skrivits av vinnarna, de som klarat sig. Men även det som skrivs i fredstid, utan motiv att stärka den egna sidan, skrivs utifrån ett perspektiv. Den som återger har alltid en bakrund med tillhörande refrensramar, om det så handlar om en poet eller en journalist. Visst är kravet att efterlikna ”verkligheten” högre på journalisten än på poeten, men den som utger sig från att vara totalt objektiv har för höga tankar om sin egen verklighetsuppfattning.

Romanen Bokhandlaren i Kabul som Åsne Seierstad skrev utifrån sin vistelse i Afghanistan, där hon fått bo hos en bokhandlare i huvudstaden, blev snabbt en bästsäljare. Bokhandlaren själv höll dock inte alls med om hur han och hans familj skildrats. Hans sanning var en annan. Han har stämt Åsne Seierstad, som dömdes med har överklagat. Bokhandlaren har också skrivit en egen bok där han återger sin version av sin tillvaro. I debatten som följt har Åsne Seierstad sagt ”It’s not possible to write a neutal story.” (http://www.guardian.co.uk/books/asne-seierstad)

            I ett fungerande demokratiskt samhälle är det fria ordet grundvalen. Var och en har rätt att utrycka en åsik, en övertygelse, en ”sanning”, och alla andra har rätt att ifrågasätta och kritisera. En debatt föds och samhället utvecklas, förhoppningsvis i (vad majoriteten anser vara) en positiv riktning. Det är när yttrandefriheten begränsas som samhället blir hotfullt och kränkande, som i Tjetjenien.

            I ett demokratiskt samhälle bör alltså flera sanningar kunna få plats. Och varför inte flera olika uttrycksformer? Diktsamligen är en form, nyhetsartikeln en annan och den journalistiska romanen en tredje. En öppet samhälle ställer dock krav på sina medborgare. De måste vara informerade och hyfsat engagerade. Läsare måste vara kritiska. Medveten om objektivitetens begränsningar, om de skilda perspektiv som existerar sida vid sida och om olika uttrycksformers olika premisser har läsaren en ansvar. Jan Gradvall skrivet att allt skildras ur någons ögon. I Ängeln i Grosnyj är det Åsne Seierstads ögon och öron som uppfattat det hon skildrar. Det samma gäller för Bokhandlaren i Kabul. I bokhandlarens There once was a bookseller in Kabul är det hans perspektiv som präglar.

            Visst måste vi kunna ställa andra krav på en journalistisk roman än de vi ställer, eller inte ställer, på en fiktiv sådan. Vilka krav vi kan ställa står dock inte helt klart. Den nordamerikanske journalisten och författaren Marc Weingartens definition av New Journalism, citerat av Jan Gradvall, kan ge oss en idé: ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact” (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55).

”Ringer/ljuder av sanning” är inte detsamma som är sanning. En läsare av New Journalism, litterär journalistik, journalistisk litteratur eller vad vi helst vill kalla uttrycksformen, måste vara kritisk nog för att kunna ta till sig helhetsbilden av det som förmedlas utan att tro blint på varje illustrativ detalj. Läsaren måste kunna ifrågasätta och jämföra med andra källor. Detta är inte ett för högt krav att ställa på en informerad läsare.

Att tillhandahålla bred information är samhällets ansvar. Samhället utgörs av politiker, skola, journalistkår och varje enskild medborgare. Att informera sig är individens ansvar, men den fria informationen måste finnas där. Den finns när Gellert Tamas kan ge ut en bok som Lasermannen och Åse Seierstad en som Ängeln i Groznyj. Den finns inte när polisen i Tjetjenien måste se till så att medborgarna säger ”rätt” sanning.